Ellen Valadez

Imorgon kvart i elva på morgonen ska jag iväg för ett ultraljud på sjukhuset. Jag bör vara i vecka 14+6, iallafall om man går efter ultraljudet som jag gjorde på Barnmorskehuset i Göteborg när jag, Daniel, och Ariel var på besök i Sverige. Det var ungefär 7 veckor sedan och jag är såklart alldeles jäkla supernervös och har de senaste dagarna ställt in mig på att något är fel. Vad jag än gör kan jag inte sluta föreställa mig alla möjliga negativa utfall som på något sätt slutar i en avslutad graviditet.

Ända sedan jag plussade i mitten av december har det för det mesta känts ganska jobbigt. Dagen när Ariel kom till världen var en för mig väldigt traumatisk dag och tiden med förlossningsdepression och ångest som följde efteråt. Jag hade precis börjat må relativt okej när jag blev gravid igen, några dagar innan Ariel blev 7 månader. Alla graviditetshormoner gjorde det såklart till ett mindre kaos i huvudet och det har varit svårt att riktigt glädjas åt det lilla pyret som växer inne i magen.

Men nu såhär strax innan vad som känns som ett otroligt avgörande ultraljud så har jag ju börjat längta efter att få träffa vårt barn, och min läkare har gjort så att jag inte ska behöva känna någon onödig stress inför när bebisen ska födas. När hon frågade mig om jag ville försöka mig på en vaginal förlossning den här gången (Ariel föddes med kejsarsnitt) och jag sa nej så var det inget mer med det, jag blev lyssnad på och respekterad, något som jag inte alls kände på sjukhuset där min dotter föddes.

Vi får se hur det går. Det är ungefär 12 timmar kvar nu.